Förra veckan var en tuff vecka för mig. Eller rättare sagt, det borde ha varit en tuff vecka. Under vecka 28 jobbade jag sex dagar, sa hejdå för alltid till familjens första hund vars kropp efter 12 år inte orkade mer, gick från att vara sambo till singel, och sa hejdå till min nuvarande arbetsplats (=alla ungdomar jag i princip avgudar).

Ja ni ser, det var en händelserik vecka. Hela tiden tänkte jag; "okej, håll ihop till på måndag. Jag måste klara sista jobbveckan". och trodde att det var det jag gjorde. Men nu är jag tre dagar in på semestern och jag har fortfarande inte brutit ihop. Istället känner jag ingenting. Absolut ingenting. Och det är så sjukt, men ändå så skönt.

Självklart förstår jag att det inte är hållbart att inte känna något, allt kommer ju smälla till någon gång. Men jag var sängliggandes hela min semester förra året och vill verkligen inte vara det igen. Hoppas jag blir manisk när jag väl börjar känna något, halvt skämt åsido.

Annars håller jag fortfarande på med inställning av mediciner. Nu äter jag 2+0+2 litium, läkarna har förstått att illamåendet jag har vid högre doser inte är hållbart. Dock hamnar jag på 0,4 i nivå då bara och det optimala är mellan 0,5-0,8, så nu håller jag på att sätta in Lamotrigin också. Dessutom håller jag äntligen på att trappa ner Venlafaxin och har inte haft några utsättningssymptom ännu, peppar peppar.

Idag var jag även på sjukhuset och träffade en beteendevetare som ska hjälpa mig att kartlägga mina triggers och varningssignaler. Hon har anmält mig till en stressteknik-grupp och en bipolär-och-närstående-grupp (den heter såklart inte så men jag har typ 0 minne idag) med, så äntligen känns det som att allt går framåt!

Tröttheten håller dock i sig, så nu däckar jag nog snart. Nighty night :)